Full galopp på gröna ön!

Irland är mycket mer än Dublin och publiv. På andra sidan ön hittar man en av de mest natursköna platserna i världen. MåBra har tagit en tur i sadeln på den gröna öns västkust!

Mittemot huvudstaden Dublin, på motsatta sidan av ön, finns den vackra, vilda västkusten. Det är hit man åker om man vill se ändlösa hedar, svindlande höjder, vita sandstränder och små byar med pubar där kepsprydda gubbar fuktar struparna med det svarta guldet Guinness.
Den storslagna naturen gör att man med fördel låter bilen stå kvar hos hyrfirman och i stället väljer häst och cykel som transportmedel. Dels slipper man oroa sig för vänstertrafiken på de smala, slingriga landsvägarna, dels känner man havsbrisen i håret, solens strålar i ansiktet och doften av får och frodig grönska i näsan. Skulle man bli trött i baken av att sitta i sadeln kan man förstås vandra i stället.

Jag utgår från den lantliga staden Westport, som ligger ett stenkast från Connemaras vidder och vackra bergsmassiv. Westport är inte bara en pytteliten hamnstad med pastellfärgade stenhus och ett sjudande musikliv, det är också ett av landets populäraste friluftsområden för golfare, vandrare, ryttare och andra naturfrälsta. Härifrån ska jag sakta snirkla mig neråt Galway med cykel, häst och – där terrängen inte tillåter annat – till fots eller med bil.

Full galopp på stranden

Mitt första fordon är den avdankade, men långt ifrån slutkörda, kapplöpningshästen Bertie. Han är ett halvblod i sina bästa år, får jag veta av guiden. Tillsammans med några andra turister ska vi leka cowboys och rida längs havet i bukten Clew Bay. Nybörjarna bildar en egen grupp som rider i ett lugnare tempo. Vi som kan rida galopperar i den vita sanden och vid klipporna i vattenbrynet. Plötsligt rullar en meterhög våg in över stranden. Jag drar instinktivt upp fötterna för att slippa bli blöt medan Bertie lunkar på som om ingenting hänt. Han är van vid högvatten och går på säkra hovar över klapperstensstranden.

Ridvägarna i bukten går också över gräsbevuxna sanddyner och små öar som sticker upp ur havet, när högvattnet inte täcker dem. Här och där kan man se de historiska ”svältmurarna” som byggdes i mitten av 1800-talet. En miljon irländare dukade under av svält då, och arbetslösa män tvingades stapla sten i form av murar åt rika landägare för att över huvud taget få mat i magen.

I byn Murrisk stannar vi till för en halv pint Guinness på puben Campbells. Vi sitter en stund och ljuger tillsammans med gubbarna som – förstås – pratar om fotboll. Det är ju en av landets nationalsporter, gudbevars. De förklarar tålmodigt skillnaden mellan gaelisk och ”vanlig” fotboll: i den irländska varianten får man både bära och sparka bollen. När de djupdyker i kapplöpningstabeller känner vi att det är dags att hoppa upp i sadeln igen.

Nästa dag byter jag Bertie mot en cykel. Sadeln är inte lika bred som den på Bertie, men rätt skön ändå. Jag får cykeln levererad direkt till mitt hotell av Irish Cycling Safaris. Sofia, vår kontaktperson, visar sig vara svenska bosatt på Irland. Hon kollar däcken en sista gång och förser mig med en karta och hjälm. Skulle jag hamna vilse kan jag alltid ringa henne och bli upplockad med bil. Det känns tryggt med tanke på att jag knappt kan skilja norr från söder.

Vilse bland höga berg och gröna kullar

Dagsetappen är en 50 kilometer lång rutt längs det heliga berget Croagh Patrick, Irlands enda fjord Killary och ner mot Connemara. Vägen är hyfsat lättrampad och naturen är overkligt vacker. Det är som att cykla rakt in i en filmkuliss. Jag passerar kullar som ser ut att vara täckta av tjock, grön sammet. Jag stannar till vid ett litet vattendrag för att svalka fötterna i det kyliga vattnet. Solen är starkare än man kan tro och mina oskyddade armar blir snabbt kräftröda. En och annan bil passerar mig försiktigt och hänsynsfullt på den smala landsvägen. Men mest möter jag får – massor av får. De strövar fritt i landskapet och på vägarna, men olyckor verkar vara sällsynta. Till min förvåning finns här även en hel del åsnor. De tittar lika förvånat på mig som jag på dem. Senare får jag veta att åsnorna förr användes som Irlands ”war cars” – det vill säga transportmedel i krigstid. De har sedan förökat sig i godan ro och blivit en naturlig del av den gröna ön.

Självklart visar det sig snart att jag har trampat vilse. Sofia hämtar snällt upp mig och kör mig till byn Renvyle, som ligger mitt ute i ingenting, långt från ära och redlighet. Renvyle House Hotel, där jag ska tillbringa natten, visar sig vara ett fynd. Det är ett riktigt hide away inbäddat i vackra Connemara, på en halvö precis vid Atlantkusten. Här finns fantastisk gourmetmat och en gigantisk park att vandra i. Många av hotellrummen har förutom havsutsikt även öppen spis och jacuzzi. Atmosfären är skönt avslappnad och gemytlig. Menyn i restaurangen får smaklökarna att skutta av glädje: irländska ostron, mört Connemara-lamm, krispiga krabbkakor… Jag väljer pärlhöna med en linsgryta som smakar lika fantastiskt som det låter trist. Husets källarsvala Chablis fulländar smaksensationen.

Galet gemytligt i Galway

Nästa dag lämnar jag Renvyle, motvilligt. Det är inte på grund av skavsår i baken utan anledningen är att jag har tagit platsen till mitt hjärta. Jag avverkar ytterligare flera vita stränder och bergskedjan The Twelve Bens innan jag tar paus på en strand i byn Cleggan. Några vita stenhus ligger utkastade som på måfå längs havet, en och annan människa är ute och promenerar. Annars är här fullkomligt stilla. Jag njuter av några bitar irländsk ost och färskt bröd sittande på havsbotten. Om en stund tar högvattnet över och dränker trafikskyltarna som visar bilisterna sjövägen till de omkringliggande öarna. Jag sätter mig i sadeln och fortsätter mot grevskapets huvudstad Galway. Där pågår säsongens stora höjdpunkt, de omtalade hästkapplöpningarna. Staden sjuder av festligheter, galna hattparader och vänliga människor. Irländarna är verkligen under av gästfrihet: ofta räcker det med att man ber om att få låna saltkaret av sällskapet vid grannbordet på puben för att man ska bli kvar där hela kvällen i glatt samspråk. Och en sådan kväll blir en helt perfekt avslutning efter alla naturupplevelser.

Guide till västra Irland

Hur?

Flyg till Dublin med Ryanair eller SAS. Därefter buss eller hyrbil till Galway eller Westport.

När?

Sommarmånaderna. Då ligger temperaturen mellan 15 och 20 grader. Ta med både solglasögon och regnjacka.

Prisnivå

Hög. Det är något dyrare än i Sverige.

Bo

I slott eller koja! Här finns allt från vandrarhem och bed and breakfast till flotta slott. För förslag, se www.irland.se.

Bada

Ja visst! Det går alldeles utmärkt att bada på någon av de vackra stränderna på västkusten. Kolla bara så att varningsflaggan inte är hissad.

Högvatten

Information finns i tidningen What’s On. Där finns förutom nöjestips även klockslag för hög- respektive lågvatten. Tänk på att det kan skilja fyra meter mellan ebb och flod innan du ger dig ut längs stränderna.