Hur kan DE TVÅ vara ett par?

Kvällskillen och morgonbönan:

”Det är tur vi gifter oss på eftermiddagen!”

När Glenn trycker på snooze-knappen för fjärde gången har Terese redan varit uppe i flera timmar. Nu ska nattsuddaren och morgonmänniskan gifta sig med varandra – på eftermiddagen, då båda är pigga.

När Glenn Boström, 33, träffade Terese Alvén, 26, var det jackpot. Inte nog med att hon var snygg, smart och sprallig: hon drack inte alkohol och kunde köra bil hem efter festkvällar. Trodde han.
Det var innan han kände till hennes gudabenådade sömn.
– När Terese väl sover så sover hon, trots att hon kan svara på tilltal. En gång när jag varit ute med kompisar ringde jag och frågade om inte hon kunde hämta mig, men hon sa bara ”jag sover!” och la på luren.

Lägger sig gör Terese ofta redan 21.00 på kvällarna. Hon ser ingen anledning att stötta upp ögonlocken med tändstickor för att genomlida en halvbra film eller reklampauser på tv:n.
Att hon sover så tungt räddar på sätt och vis förhållandet. Det innebär att hon inte störs när Glenn lägger sig flera timmar senare.
Myskvällar med filmtajm och romantik måste med andra ord planeras in tidigt.
–Om jag ska gnälla på något är det väl framförhållningen. Det är svårt att vara spontan, säger Glenn.
På vardagsmorgnar går Terese upp 5.20. Hennes sambo däremot är bästis med snooze-knappen och väntar i det längsta med att svänga benen över sängkanten.
Just det tar Terese med ro. Hon tycker mest det är synd att Glenn missar så mycket.
–Det är så härligt att gå ut tidiga sommarmorgnar när det är ljust, fåglarna sjunger och tidningsbuden är ute, säger hon.
–Du var jättenöjd när jag var jetlaggad efter vår Thailandsresa och vaknade klockan 6 på morgonen, kommenterar Glenn.

Paret Alvén-Boström har mycket gemensamt också. De älskar att träna och framför allt älskar de varandra. Så mycket att bröllopet i Engelbrektskyrkan är inplanerat om ett år.
Men hur ska det gå med bröllopsnatten – ska ni ha den klockan 20?
–Jamen, då kommer jag ju att vara så uppspelt så det blir inga problem, säger Terese.
–…och det är tur att vi gifter oss klockan två på eftermiddagen, då hinner jag upp också, säger Glenn.

Träningsfreaket och soffpotatisen:

”När vi träffades levde han ett dåligt liv”

Liss lyfter vikter. Eirik lyfter mest fjärrkontrollen till tv:n. De är träningstjejen och slackerkillen som blev ett par och kompletterar varandra.

När Liss Myrås, 37, ögon fastnade på den söte killen i baren som såg så snäll ut visste hon inte att han var hennes totala motsats.
Hälsosamma Liss, som tränar minst fyra gånger i veckan, cyklar i stället för att ha bil och inte äter rött kött, hade hittat en riktig slackerkille.
–Han levde ett dåligt liv, ingen träning, en massa rökning och festande. Han var riktigt onyttig.
–Men vi tjejer har väl en inbyggd funktion att vi ska ändra på karlarna, tillägger Liss och klappar Eirik kärleksfullt på benet.

När Eirik Furre, 31, flyttade in till Liss fick kyckling och quorn i kylskåpet maka på sig. Och för första gången poppade det upp chipspåsar hemma hos Myrås i Västerås.
–Visst händer det att jag får utbrott: ”Nej, nu är huset fullt med pizza – jag vill inte ha det!” säger Liss och skrattar.
Precis som Eirik ruttnar på alla nyttigheter ibland.
–Korv måste jag kämpa för att få, säger han.

Men med tiden har de anpassat sig alltmer efter varandra. Liss har börjat uppskatta en rejäl köttbit och det händer att Eirik hänger med ut och rör på sig.
– Men ibland ser jag att han vill slippa och då är det ingen idé att försöka övertala honom. Det är inte kul att ha med en som är sur på tur, säger Liss.
För hennes mans stora intressen är trots allt att se på tv och spela World of Warcraft.
Vad har ni egentligen gemensamt?
–Vi kommer från samma ö utanför Norge och har en tokig humor ihop. Efter flera år i Sverige har jag insett att det är svårt att vara rolig när man inte pratar samma språk, säger Liss.
Dessutom kompletterar de varandra. Energiska och utåtriktade Liss får upp blyge Eirik ur soffan. Han ger henne trygghet och avlastar hemma så att hon kan träna tillräckligt för att tävla i fitness och bodyfitness.
–Utan honom hade jag aldrig kunnat börja tävla, konstaterar Liss.

Veganen och köttätaren:

"Du blir jättearg om jag spiller på din mat”

Thomas äsklingsrätt är bacon. Sambon Marie är vegan sedan 20 år och accepterar hans matvanor. Åtminstone så länge han inte stänker stekflott på hennes grönsaker.

Varje kväll lagas det två middagar hemma hos Thomas Jäverbrandt, 45, Marie Lavén, 42, på Södermalm i Stockholm. Thomas steker sitt bacon och Marie plockar fram frukt, grönsaker, gryn och nötter.
Paret har delat det mesta i 13 år, men lever separata matliv.
–Jag handlar för två och så äter jag upp allt själv, konstaterar Thomas.

För 20 år sedan var Marie Örebros enda vegan. Åtminstone kändes det så när hon slutade äta kött, fisk, ägg och mjölkprodukter för att hon hade problem med magen.
Hon mådde jättebra av sin nya kost och ville omvända alla, vilket bland annat slutade med ett sprucket förhållande.
– Jag försökte få honom att inte äta socker och kastade hans matvaror, sådant han ätit i hela sitt liv. Jag lärde mig verkligen en läxa.
Alltså accepterar hon sin nuvarande sambo som han är. Även om Maries kompisar i Vegetariska föreningen ibland oroligt frågar hur det går att leva med en köttätare.
Enda tillfället det kan bli lite spänt är när de trängs i köket.
–Du har blivit jättearg när jag spillt på din mat, påpekar Thomas.
-När du stekt bacon – nä, det är inte fräscht, säger Marie och ser aningen äcklad ut.
Thomas kan inte se några nackdelar med olikheten, möjligen kan det vara lite krångligt att gå på restaurang.
–Äsch, det är bara kul om man inte är jättelika. Då tror jag att man inte tröttnar på varandra, säger han.

Dessutom har han vunnit på flera sätt. Det före detta godisfreaket Jäverbrant, som mumsade glass, sylt och saft, blev för några år sedan sjuk och var tvungen att dra ner på sitt älskade socker. Det hade säkert varit svårare om han delat livet med en riktig chokladnjutare.
Kan man säga att du lever nyttigare tack vare Marie?
–Ja, jag mår mycket bättre nu, säger han.

Fotbollsfånen och sportmotståndaren

”Jag blir provocerad av läktarsorlet”

Matilda tycker att det känns trångt i förhållandet. Hon delar mannen i sitt liv, inte med en annan kvinna – utan med 25 män i blåvitrandiga dräkter.

 –Den extra tv-apparaten är räddningen. Annars tror jag inte att det hade gått. Numera blir jag provocerad bara jag hör läktarsorl från tv:n, säger Matilda Ivarsson, 27.
Att hennes stora kärlek, Fredrik Aschan, 31, gick på fotboll ibland hade hon anat. Men hon förstod snart att det var ett missförstånd.
–När alltmer tid spenderades på den lokala fotbollspuben som ligger på krypavstånd från vår lägenhet i Göteborg och han ockuperade tv:n, insåg jag att det inte var ett litet intresse, utan ett rejält!

Hennes blåvitt-supporter till sambo tycker att hon tar i en aning.
–Framför allt ser jag det som en social och trevlig grej. Många av mina kompisar är väldigt fotbollsintresserade och det är något vi gör tillsammans, säger han.
Det låter som om du försöker tona ner ditt intresse?
–Jag tycker att Matilda överdriver litegrann. Hur ofta ser jag på fotboll egentligen? Tre matcher i veckan på 90 minuter vardera. Hm, jo det läggs ju en hel del tid på det…

Det hade inte varit något stort problem, om det inte vore för en sak – Matilda avskyr världens populäraste sport. Inte ens sambons charmerande sällskap kan ändra på den saken.
–I början försökte jag vara den coola pojkflickan och hänga med på matcher, men han har insett att det var falsk marknadsföring.
Nu lägger hon hellre tid på sådant hon tycker om: att hänga med tjejkompisarna i den alltsomoftast pojkvänsfria lägenheten, eller att titta på Dr Phil på sin tv i sovrummet.

Att det ändå fungerar så bra som det gör beror på att båda är självständiga människor med många gemensamma intressen och en stor portion humor.
–Det kanske gör förhållandet dynamiskt, att det blir småroligt. Så det är inte enkom dåligt, någonstans är det kul med olikheten, säger Matilda.
Ett visst mått av kompromissande gör sitt till. Fredrik får se på fotboll hur mycket han vill, bara han kliar Matilda på ryggen, och i år gick hon med på att planera semestern efter fotbolls-EM.
–Först åkte vi ner till vänner i Tyskland och var där ett tag. Sedan åkte jag i väg till EM i fyra dagar, berättar Fredrik nöjt.

Experten: Se upp om ni slutar göra saker tillsammans!

Lika barn leka inte alltid bäst. Olikheter kan vara stimulerande i ett förhållande – så länge man respekterar varandra.

Du hittar ingen datingfirma som parar ihop en köttätare med en vegan eller en träningsmänniska med en soffpotatis. Men i verkliga livet tar kärleken inte sådana hänsyn. Vissa människor kan till och med dras till det som är annorlunda.
–Det är en personlighetsfråga. Människor som är orädda i sin anknytningsstil kan tycka att olikheter är spännande, medan andra tycker de är skrämmande, säger psykologen och relationsexperten Eva Rusz.

Under förälskelsetiden kan det till och med vara charmigt att han vill se alla fotbollsmatcher eller att hon vill gå upp med tuppen. Det är först när hormonerna lugnat ner sig som man börjar fundera: Hur ska det här fungera?
–Man använder inte vänster hjärnhalva när man är kär. Det är inget logiskt tänkande inblandat. Därför måste man sätta sig ner och resonera: Vi är jävligt olika, hur ska vi handskas med det?

Kan man lösa problem tillsammans, kommunicera och har ett bra sexliv brukar det mesta ordna sig. Nyckelordet är respekt, att man låter sin partner vara som han är.
–Det bästa är att acceptera att den här personen är på ett visst sätt och lära sig att stå ut med att han inte är som man skulle önska att han vore.
Med tiden anpassar vi oss också till varandra. Det behöver inte betyda att man kompromissar sig själv till döds, utan kan tvärtom vara ett sätt att vidga sina vyer.
–Kärlek är att kompromissa lite. För att få en bra relation måste man både bevara sitt eget jag och anpassa sig till varandra. Man ska inte ändra sig för att vara till lags, utan för att upptäcka nya grejer och ha det kul ihop, säger Eva Rusz.

Men ibland blir ett förhållande med någon som är ens motsats ohållbart.
–Om det blir för stora skillnader slutar det med att man mest gör saker tillsammans med andra – och vad är det då för slags förhållande man har? säger Eva Rusz och svarar själv på frågan:
–Då upphör vitsen med relationen. Om det dessutom uppstår trätor är det ytterligare ett problem. Och när 80–85 procent av tiden är dålig kan det vara dags att gå skilda vägar.

AV ANKI SYDEGÅRD
FOTO: MAGNUS GOTHANDER

Publicerad 2008/08