Hon har blivit en symbol för glädje, styrka och självkänsla.
Men vägen dit har varit krokig och lång.
I sin nyutkomna självbiografi Så dumt berättar Mia Törnblom om vägen bort från knark, kriminalitet och självförakt.
Mia sitter på tunnelbanan. Hon bär sin arbetsuniform – nyckeln för att lyckas med bedrägerierna. En tjusig röd dräkt matchad med tre pärlhalsband runt halsen och ett runt handleden. På fötterna sitter blanksvarta pumps med guldkant och nio centimeter hög klack. Louis Vuitton-portföljen är elegant – inuti ligger ett etui med kanyler och en crème från apoteket som tar bort blåmärken. Det är september 1996.
Det har gått nästan 12 år sedan dess när MåBra träffar Mia på hennes kontor. I februari 2008. Mia hoppar ner i en fåtölj, plockar upp sin kopp kaffe från det lilla sidobordet och drar upp benen under sig. Mia har varit nykter och drogfri i hela tio år och har bestämt sig för att det är dags att berätta sin historia.
– Rent terapeutiskt har jag varit färdig länge, men nu är jag redo att berätta. Det jag vill förmedla med den här boken är vikten av att ställa till rätta – för att bli fri. Och för att kunna berätta det måste jag också berätta vad jag gjorde för att ställa till det. Det är den sista gottgörelsen, säger Mia och syftar på att hon svek så många människor.
– Förut har jag känt att jag inte haft rätt att prata om min familj. De har redan tagit tillräckligt mycket skada. Men nu får även de berätta, i boken, hur det var för dem och då känns det rätt.
”Det blev viktigare att bli smal än att följa vad jag egentligen stod för”
Mia hade en trygg uppväxt i Skärholmen i Stockholm. Hon blev sedd och bekräftad och hade sunda normer och värderingar. Men i sena tonåren rubbades hennes självkänsla.
– Innan dess var jag i och för sig styrd av yttre bekräftelse, men jag tyckte att jag dög. Det gjorde jag verkligen! Men någonstans där i tonåren, när jag blev singel, skulle man ut på krogen och vara snygg och smal helt plötsligt, från att ha varit en soffpotatis.
– Jag umgicks bara med tjejer som såg ut som fotomodeller. De var 1,75 långa och vägde 50 kilo medan jag var 1,60 och vägde 80. Och så sa de ”ja men du är ju söt i ansiktet”… Där någonstans blev det viktigt att bli smal. Och det blev till slut viktigare än att följa vad jag egentligen stod för.
Mia var 19 och jobbade som nagelskulptris. Hon bestämde sig för att söka lyckan på Gran Canaria och flyttade dit en period. Där fick hon tag i bantningspiller – som innehöll amfetamin.
– Bantningspillren kom som medicin från doktorn och då var det plötsligt okej. Och så har det varit hela tiden. Jag har flyttat norm efter värdering och norm efter värdering…
– Sedan blev jag också mästare på att ljuga för mig själv. Därför fick jag varken ångest eller dåligt samvete förrän på slutet.
”Förutsättningen för en schyst nykterhet är att se sin egen del i det hela”
Det gör fysiskt ont att läsa Mias självbiografi. Den är rå, kraftfull och naken. Den förskönar inte även om Mia valt att inte berätta allt om vissa händelser. Exempelvis om när hon blev misshandlad i ett kortvarigt förhållande hon hade medan pojkvännen Calle satt inne.
Vill du berätta mer om det?
– Nej, jag tänker inte göra mig till ett offer. Jag har valt att inte berätta i detalj eftersom den här boken handlar om vad jag gjort för att ställa allt till rätta. Det är hemskt att jag blivit slagen men det blir för mycket ”stackars mig”. Och det får inte finnas ett uns av den känslan i den här boken.
– Det jag vill berätta med den här boken är att jag blivit utsatt för mycket saker, men jag har också skadat väldigt många människor. Och jag tror att förutsättningen för att hitta en schyst nykterhet är att se sin egen del i det hela. Att inte se sig själv som ett offer.
”I början knarkade jag på fina klubbar, tio år senare var jag på plattan”
Efter att varje dag i ett års tid ha tagit stora doser av sina bantningspiller, som egentligen var en tiodagarsdos, gick Mia över till ren amfetamin – ”för att hålla sig smal”. Snart blev heroin hennes huvuddrog.
– I början knarkade jag på fina klubbar, tio år senare var jag på plattan. Det hann hända mycket under den tiden, konstaterar Mia.
Till en början såg hon sig själv som en partytjej med stil. Snygga kläder på coola klubbar. Näsan full med kokain.
– Jag var otroligt fåfäng, det gick inte över för att jag blev hemlös… eller nerknarkad är mer rätt att säga. Jag hade ingenstans att bo, men jag behövde aldrig sova på gatan. Jag flyttade runt hos kompisar och bekanta, men det gjorde också att jag var tvungen att ha mycket pengar och droger hela tiden – för att de skulle ha en anledning att släppa in mig.
Mia fortsatte att vara fåfäng, men livet i sig blev allt mindre glamouröst. Det fylldes av en ständig jakt på pengar och droger. Förnedring, våld, rädsla och lögner. Mia försörjde sig på att sälja droger och begå bedrägerier. Hon svek och lurade familj, vänner och bekanta. När det blev dags att ta ansvar för konsekvenserna smet hon.
– När man knarkar är det opraktiskt att ha empati, därför får man pausa den. Den fanns ju alltid där, men det stod en massa skuld och skam i vägen för de egenskaper som verkligen var jag.
Vid sin sida hade Mia sin dåvarande pojkvän Calle, som också var missbrukare. Tillsammans flyttade de mellan olika länder och platser – Oslo, Lanzarote och sedan tillbaka till Sverige. De ställde till det för sig och bytte land när det blev för mycket kaos.
Men i slutänden var det delvis Calle som fick Mia att ta tag i sin situation, hans tjat om att hon förändrats så av heroinet.
”Jag fattade att jag skulle dö om jag inte slutade”
Vändningen kom den 14 september 1996. Mia stod vid ett elskåp, kraftigt påverkad av heroin, och övade på att förfalska en namnunderskrift när två poliser kom och frågade hur det stod till.
– Då, för första gången i mitt liv, tänkte jag på fullaste allvar att om jag ser till att bli häktad nu så kommer jag äntligen att få tända av. Det här är min chans.
Plötsligt hörde Mia sig själv berätta: ”Jag begick fem bedrägerier i går.”
– Jag gav upp helt enkelt. Jag pallade inte längre.
– Den händelsen är egentligen mycket större så här i efterhand – magisk på något sätt. Det var som att jag just då var lite klokare än vad jag egentligen var. Det finns sådana tillfällen. Om det sedan är det undermedvetna eller vad fan det är…
Det kommande året bodde Mia först på behandlingshem och sedan på ett slags hotellhem. Varje dag i tre år gick hon på möte för anonyma narkomaner.
– Jag ville inte dö. Och jag fattade att jag skulle dö om jag inte slutade.
Mia säger att hennes uppbrott, att just hon orkade ta sig ur sitt missbruk, handlade om tur, och om mod.
– Det finns tillfällen i alla missbrukares liv när man är villig att göra vad som krävs för att sluta. Och jag hade turen att få rätt hjälp när den möjligheten kom.
– Men jag var också jättemodig det där första året. Jag får ofta frågan hur det känns att vara så framgångsrik. Men jag kan aldrig bli mer framgångsrik än mitt första drogfria år. Aldrig. För ingenting kan någonsin vara så svårt.
Mia utstrålar glädje och styrka. Hon ger intryck av att leva i full harmoni med sig själv och sina ”volanger” som hon kallar dem. Det som hänger ovanför byxlinningen.
– Att bli överens med min kropp är det som tagit allra längst tid när det gäller min självkänsla. Innan jag träffade min man var jag väldigt mycket smalare. Då var jag ju singel och het och så! Nu är jag helt nöjd och proppmätt – men lycklig, säger Mia och skrattar nöjt. Sedan tillägger hon lite allvarligare:
– Jag vill ta hand om min kropp och att den ska må bra. Men jag behöver inte vara snygg för någon annan längre. För jag känner mig vacker när jag är utan kläder. Som tur är tycker min man det också, annars skulle jag få byta ut honom.
Sedan tio år tillbaka jobbar Mia som personlig vägledare och hjälper människor att stärka sin självkänsla.
– Att jag är så bra på mina kurser är för att jag kan möta alla, för jag dömer ingen. Jag vet att det lika gärna kunde ha varit jag som suttit där!
– Det låter kanske hemskt men jag väljer att se det som att jag behövde ödmjukas lite inför livet. Jag är ledsen över att jag skadat så många människor, därför har det varit så viktigt att göra vad jag kan för att ställa till rätta. Men jag ångrar inget, för jag har kunnat vända allt jag varit med om till styrkor.
”Det värsta har redan hänt mig, och jag klarade det”
Mia är engagerad på många sätt för att behålla kontakten med den verklighet som en gång var hennes. För att få lite distans till saker som händer i livet. Hon besöker häktet, är sponsor åt narkomaner som kämpar för att bli nyktra och hon arbetar aktivt för Unicef. Bland annat.
– Det är viktigt att man stannar upp ibland och får lite distans. Annars kan det ju bli så att ”kaklet till min nya lägenhet inte har kommit ännu”. Det kan ju bli ett riktigt problem, säger hon ironiskt och skrattar högt innan hon blir mer allvarlig igen. Det finns trots allt saker hon måste tillåta sig själv att bli ledsen och arg över.
– Det är ju saker som är sorgliga för mig också. Som att jag inte har några egna barn, vilket jag vill ha men inte lyckats få.
– Jag kommer att klara av att hantera den sorgen om det inte lyckas. Men jag kommer att sörja. Det är inte så att jag inte känner känslor, men jag är inte rädd för dem, säger Mia och tillägger att hon inte heller är rädd för sorg längre.
Sorgen har redan besökt henne. I slutet av Mias första år som drogfri tog pojkvännen Calle sitt liv genom en överdos, vilket hon berättar om i sin biografi.
– När Calle tog livet av sig… det är svårt att beskriva hur hemskt det är att gå igenom något sådant. Och framför allt att vara nykter och drogfri när det händer. Men i dag är det i särklass den händelsen som gör mig starkast. För jag behöver inte vara rädd. Det värsta har redan hänt mig, och jag klarade det.
Mia Törnblom
Ålder: Fyller 41 år i maj
Familj: Gift
Bor: I Stockholm
Yrke: Vägledare i personlig utveckling
Aktuell med: Släpper sin självbiografi i maj
Intressen: Njuta
Av Johanna Bister. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin