Det är inte din uppgift
att göra mamma lycklig!

Det är inte din uppgift som dotter att göra din mamma lycklig. Är din mamma missnöjd med sitt liv är det hon som måste ta ansvar för det. Precis som du tar ansvar för ditt.

–Det är en del av att bli vuxen att se sig själv som en person med egna behov och egen vilja som inte ständigt måste ha sin mammas gillande, säger Villemo Rantzén som är legitimerad psykolog och psykoterapeut med privat mottagning i Stockholm. 
Självklart ska man försöka hjälpa till om någon har det jobbigt och behöver stöd, men man måste samtidigt känna efter var ens gränser går.
–Rent konkret tycker jag att man kan fråga sin mamma om det inte finns andra personer hon kan vända sig till ibland, och i sista hand kanske man till och med får lägga på luren för att markera. Det går aldrig att ändra på någon annan, man kan bara förändra sitt eget förhållningssätt till hur den andra beter sig.

Befriande insikt

Det första steget är att fråga sig själv om man ställer upp av fri vilja eller om det är för att vara till lags. Insikten om att man har svårt att sätta gränser är en början till att bryta mönstren, som ofta grundas i barndomen.
–Som barn är man hjälplös och i stort behov av sin mamma. Om hon utnyttjar det för sina egna maktbegär och ställer villkor för sin kärlek, att du ska vara henne till lags till exempel, kan det vara svårt även som vuxen att veta vad som är ens egna behov och andras. Och det här påverkar en i alla relationer.
Sådana här mammor tycker att de har rätt att ställa orimliga krav och att ständigt kritisera sina döttrar.
–De känner sig hotade av att dottern växer upp och får ett eget liv. Som dotter kan man då antingen fortsätta att underkasta sig sin mammas vilja och därmed utplåna sig själv eller ta avstånd och bli fördömd och anklagad för att vara egoistisk.

Lätt att få skuldkänslor 

Har man uppfostrats till att sätta sina egna behov i sista hand är det lätt att få skuldkänslor om ens mamma anklagar en för att inte bry sig, blir bitter, ledsen eller martyr när man försöker sätta gränser. Då kan det hjälpa att tänka att villkor inte har med kärlek att göra, det handlar snarare om en illusion av kärlek. Och du är värd att älskas även när du tar hänsyn till dina egna behov.
–Jag brukar säga så här: Andra kan bara försöka ge dig dåligt samvete, du bestämmer själv om du ska ta på dig det eller inte.  
–Förklara att du inte kritiserar din mamma, utan bara talar om vad du tycker. Och att ni tycker olika. Sedan är det upp till henne att respektera det eller inte.

Växtkraft åt mamma

Det kan också vara till hjälp att tänka att du faktiskt även hjälper din mamma.
–När hon inser att hon inte är beroende av dig kan hon växa som människa. Och er relation kan utvecklas.
Först när hon lever sitt liv istället för ditt kan ni mötas i ömsesidig respekt och få en bra relation.
Det finns inga generella gränser för vad man ska anförtro varandra i en vuxen förälder–barn-relation.
–Det får det sunda förnuftet avgöra. Pratar en mamma aldrig om några som helst problem med sin vuxna dotter har hon kanske inte heller riktigt separerat och ser fortfarande sin dotter som ett barn. En vuxen person kan själv säga ifrån när hon inte vill höra mer. Och en mogen mamma accepterar det.

Av Anna Carsall.